Trångt i köket om globaliseringen

På onsdagskvällen 5 april var det dags för det andra kökssamtalet på kollektivverkstan i Örnsköldsvik. Länsmuseets pedagog Rebecka Wigh inbjöd till diskussion om globalisering och postkolonialism med tanke på det aktuella mångkulturåret. Moderator var Jörgen Nilsson från ÖKKV. Ett tjugotal konstnärer trängdes ihop i verkstans lilla kök och det var så att stolarna knappt räckte till. Någen ställde med en gång den uppfodrande frågan om diskussionen var tänkt att utmynna i någonting ”kontemplativt eller till ett ställningstagande?”. Med en gång kändes det att temperaturen skulle höja sig en aning över det förväntade. Att samtalet mera skulle rikta in sig mot en konst-politisk allmängiltighet.

Ett av mötets syfte huruvida globaliseringen har någon påverkan på det lokala planet kom egentligen inte upp utan debatten kom så småningom mer allmänt att handla om konstens moral och etik, främst sedan Rebecka Wigh visat bilder om ett projekt av konstnären Cecilia Parsberg. Hon hade med videon "To All Queens in the World" gjort en intervju med en hemlös kvinna från Kapstaden som kallar sig The Queen of the Homeless. Denna video hade sedan skickats till alla drottningar i världen, med frågan huruvida dessa kunde ta ställning till filmen. Stillbilder från videon och de svar hon fick hade sedan redovisas i en utställning som turnerat runt på olika platser. Här kom direkt frågan upp i köket om inte Parsberg borde ha visat filmen som en dokumentär med syftet att förbättra den hemlösa kvinnans situation, i stället för att göra en mer eller mindre sofistikerad konstnärlig ”undersökning”. Det uppstod som vanligt i dessa sammanhang frågor om vilka värderingar vi lägger i ord som ”konst”, ”dokumentär”, ”socialt engagemang”.

En av deltagarna undrade om vi inte borde se mera vardagligt jordnära på den konstnärliga verksamheten, baserad på hans erfarenheter från sin kontinent, och han hade svårt att förstå den samtida västerländska driften till distansering och abstrakt problematisering inom konsten. En annan brandfackla som tändes av någon i publiken var att konsten borde hålla sig inom sitt eget estetiska fält av exempelvis måleri och skulptur, att inte ge sken av konst när det istället handlar om strategiska karriärvägar, att ”samtidskonsten” blivit alltför tröttsamt och utstuderat en överenskommelse mellan invigda. Å andra sidan menade andra att vi ändå lever i en tid av öppenhet, och att det inte är så säkert att allt är så fastlåst som det verkar. Men vilket tid är det? Gäller fortfarande postmodernismen? Och postkolonialismen, globalt sett? Är det inte bara med västerländska ögon? Kökssamtalet kom också att handla om försök till definiering av de olika begreppen, vilket visade sig lika trubbigt som mångtydigt. Att det hela tiden handlar om vilken utsiktspunkt man har.

Åter till ”den hemlösa drottningen”. Men tänk om hon inte såg sig som fattig och nertryckt, hon kallade sig ändå för The Queen. Hon kanske blev rent av stolt att någon från västvärlden uppmärksammade henne, oavsett vad som hände sedan. Den undringen från Åsa Bergdahl fick bli något av en slutledning för kvällen, att den globaliserade konsten i vår tid är precis så diffust öppen och psykologiskt minerad som vi så att säga befarar, att den i bästa fall ställer de frågor som vi inte omedelbart har några svar på. Men är det konst eller journalistik eller politik? Och vad säger publiken? Något att knyta an till vid nästa kökssamtal den 19 april som just handlar om konstens publik.

Text: Jan K Persson